Mogis del av stjärnhimlen

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

Nåja. Det var faktiskt ingen stor operation. Själva ingreppet var över på mindre än fem minuter. Jag var och tog ur p-staven idag. Tandläkarbedövning först, själva sticket kändes knappt, men jag hade glömt hur obehagligt det är när de sprutar in själva bedövningsmedlet. Det svider, spänner och sticker! Sen ett litet snitt, ca 2 mm. Kände när läkaren skar, och sa att ”oj, det där kändes”. Sköterskan sa direkt att ”om det gör ont måste du säga det”. Nja, ont gjorde det inte. Lite kanske, men inte värre än att jag kunde ta det. Bedövningen var värre!

Sen kände jag att det pillades lite, och några sekunder senare höll läkaren p-staven i pincetten rakt ovanför mitt ansikte och frågade om jag ville behålla den. ”Du kan ju använda den ett år till!” Nja. Han fick den. Fast det var lite roligt att se den, jag fick ju se den innan den sattes in men mindes inte att den var så smal! Den kändes mycket större när den satt i armen. Fick butterflyplåster på som ska sitta där i ett par dagar, plus ett annat plåster ovanpå som extra tryck, det kan jag ta bort imorgon.

Nu har bedövningen släppt, men det gör inte ett dugg ont. När den sattes in var jag BLÅ på hela överarmens insida, och det ömmade rejält. Nu känns det inte ens om jag trycker lite där såret är. Skönt. Men sköterskan sa att jag nog inte kommer få några direkta blåmärken att tala om den här gången, eftersom det här ingreppet inte innebar lika mycket tryck och krånglande för att få något på plats (tryck = trasiga blodkärl = blåmärken). Jag kan inte se nåt runt kanten på plåstret ens. När den sattes in så kröp blåmärket utanför plåsterkanterna efter bara några timmar. Så jag är bara glad att det gick så lätt och smärtfritt.

Vad händer annars då? Tja.. jag är något irriterad på min arbetsgivare. När jag blev sjukskriven på heltid i slutet av mars så skickade jag läkarintyget till henne, och antog att hon skulle skicka det till Försäkringskassan. Så har det alltid varit på mina tidigare arbetsplatser. När jag i slutet av april skickade in nästa läkarintyg, men inte hade hört något från Försäkringskassan, började jag ana att något inte stämde riktigt. Så jag mailade min arbetsgivare, eller rättare sagt gruppchefen, och frågade om hon hade gjort någon sjukanmälan till Försäkringskassan. Hon ringde upp en stund senare och förklarade att eftersom jag är timanställd utan fast schema så är det inte hennes ansvar att göra sjukanmälan. Fast hon uttryckte det som ”det har inte jag med att göra, jag behöver inte ens några läkarintyg, den biten får du sköta själv”. Jaha, men TACK för att du inte sa nåt när jag skickade in det första läkarintyget.

Ringde Försäkringskassan och fick prata med en väldigt trevlig tjej. Sa att jag ville göra en sjukanmälan.
- Jaha, är det första dagen idag?
- Eh, nej. Det är från 20 mars.
- Jaha, har du ingen arbetsgivare då, eller hur är det?
- Jo, men alltså, eftersom jag är timanställd utan fast schema har min arbetsgivare tydligen ingen skyldighet att göra sjukanmälan. Det visste jag inte om förräns idag.
- Jaså, men det är okej. Jag skickar rätt blankett till dig så fyller du bara i den och skickar tillbaka till oss. Inga problem!

Har dock fortfarande inte fått blanketten. Men det kanske tar några dagar. Har jag inte hört något i slutet på veckan får jag väl ringa igen. Men jag blir bara så TRÖTT. Varför kunde inte min arbetsgivare ha sagt nåt direkt? Det har varit så himla noga vart man ska ringa när man blir sjuk och inte kan jobba sin schemalagda dag, men vid sjukskrivning bryr sig ingen. Förstår inte heller varför hon inte vill ha läkarintygen. Tänk om jag bara SÄGER att jag är sjukskriven? Om hon inte vill ha läkarintygen så kan jag ju ljuga ihop vad som helst. Inte för att jag tänker göra det, men ändå.

Nu kom min älskling hem, så det är väl bäst att vi sätter igång och gör barn då nu när det går! Eller, kanske inte ;)