Mogis del av stjärnhimlen

Det var längesen…

…och det kanske är dags att skriva lite igen.
Det har gått snart fyra månader sedan pappas död, men det känns som att det inte alls var så längesen. Visserligen kan det bero på att jag har haft ganska fullt upp med alla praktiska detaljer, men ändå… fyra månader!

Nu är allting äntligen klart. Det enda som väntar är arvsskiftet, och det är ingen större brådska med det för min del. Det kommer när det kommer.

Pappa begravdes den 20:e december i Storkällans kapell i Älta. Det kom massor av folk och det fanns mängder av blommor kring kistan. Några ur AcQuire var där och sjöng; Stilla ro och nära samt Så skimrande var aldrig havet. Pappa älskade att gå på våra konserter, så det kändes liksom så rätt att ha dem där. Några av hans vänner från Spårvägsmuseet (däribland hans två bästa vänner) hedrade pappa med att komma i full uniform. De gjorde honnör vid kistan under defileringen, och när de passerade oss stannade de och gjorde åter honnör. Det var så fint.

Även officiantens tal var så klockrent. Visserligen hade hon och jag suttit och pratat innan och jag hade berättat massor om pappa, men hon fick ihop det på ett så underbart sätt. Hon bad mig under vårt samtal att beskriva pappa med ett enda ord, och det ordet är för mig ”snäll”. Pappa var verkligen genomsnäll, mot alla. Han ställde upp om han kunde och fanns till hands om någon behövde honom. Har nog aldrig träffat någon annan som har varit snäll på samma sätt som pappa.

När begravningen var avklarad, den fina begravningen som blev precis som pappa ville ha den, väntade arbetet med att ta hand om alla hans saker och tömma lägenheten. Pappa var en riktig samlare, och vi slängde åtskilliga sopsäckar fulla med papper och annat som han hade sparat på. Min syster, hennes två barn och min systers mamma kom och fick plocka de minnessaker de ville ha, och vi prackade på dem en massa annat också. Min farbror fick en massa lp-skivor och stenkakor som pappa en gång fått av honom. Jag och mamma plockade det vi ville ha. Det som blev kvar som det var någon form av värde i, eller som gick att använda (möbler och liknande) kom Läkarmissionen och hämtade. Det som bara var skräp slängdes. När vi var mitt uppe i röjandet kändes det som ett evighetsjobb, det tog aldrig slut! Men till slut hade vi tömt både lägenheten och vindsförrådet, och beställde flyttstädning. Aldrig att vi hade orkat städa själva. Kan ju upplysa om att mina syskon inte visade minsta intresse av att hjälpa till, med undantag för när min syster var där och hämtade saker. Tack, det känns så skönt att ni bryr er! *fet ironi*

När det var dags för bouppteckning var jag lite orolig, jag visste inte hur mina syskon skulle reagera. Jag hade mamma med mig som stöd, ville inte sitta ensam mot dem ifall helvetet skulle bryta löst. Såvitt jag visste så hade de ingen aning om att jag fick sommarstugan för snart 10 år sen, och det kunde ställa till problem. Men hela processen gick över förväntan, de sa inte ett ljud om det. Däremot försökte min bror hämnas så gott han kunde genom att lösa ut bilen. Att mamma skulle få köpa ut den hade han minsann inte en tanke om. Varken jag eller mamma orkade bråka, så han fick ta den. Han tror att han kan få ut en massa pengar för den om han säljer den sen, men till saken hör att det är så otroligt mycket saker som är trasigt på den att han kommer få lägga en massa pengar på att rusta upp den om han ska ha en chans att få den såld alls. Exempelvis är det usla däck på den, som inte går igenom en besiktning, centrallåset funkar inte, det är kortslutning till dragkroken så den inte funkar, det finns ingen stereo, det är brännmärken i tyget på ett säte, det tjuter om bilen (troligen fläktremmen eller vattenpumpen, den låter som en gammal Volvo trots att det är en Hyundai)… listan kan göras ännu längre.

Men men, som jag har förstått det (har inte hört något annat vilket jag borde ha gjort) så har båda mina syskon godkänt testamentet och skrivit under bouppteckningen, så nu ligger ärendet hos skattemyndigheten och borde vara klart om en månad senast.

I helgen som var så var det dags för det sista avslutet – att ordna med pappas gravsättning. Jag och mamma åkte ut i Nynäshamns skärgård och hade med oss pappas urna, en sjöurna som sänktes ner i vattnet. Så nu är pappa där han ville vara – i havet. Det var en så fin ceremoni, men det kändes sorgset att det var vårt sista avsked. Men trots allt känns det bra att pappa har fått sin viloplats där han högst av allt önskade sig att få vara. Nu får han vila i frid.

I korta (hmm, nåja) drag är det vad som har hänt de senaste fyra månaderna. Sorgen är stor, men lätt att bära. Vi (jag och mamma) fick vara med hela den sista tiden och det känns så otroligt bra idag. Vi gjorde allt vi kunde för pappa. Han fick somna in i närvaro av de två han älskade mest. Han var lugn och trygg på slutet, och det betyder mest av allt.

Jag körde på som en blådåre de första två månaderna efter hans död, det var 100 samtal att ringa och massor av praktiskt att ordna. Jag hade helt enkelt inte tid att sitta ner och känna efter hur jag själv mådde. Men när allt det praktiska var avklarat så kom smällen. När jag slappnade av så körde jag huvudet rätt in i den berömda väggen. Sedan dess har det varit tufft att försöka klara av skolan, och jag ligger efter en del. Men min plan är att komma ikapp så fort jag har energi nog för det. Just nu är högsta prioritet att åtminstone inte halka efter mer. Jag vill ta min lärarexamen, och jag ska ta den också. Nu har jag bara 50 poäng kvar innan jag är färdig (plus de poängen som ligger och väntar från föregående kurs). Sen ska jag stolt gå ut i yrkeslivet och känna att jag klarade det. För pappas skull och för min skull. Jag vet att han var stolt över mitt yrkesval och att jag kom in på högskolan. Så nu ska jag se till att fullfölja utbildningen så han kan fortsätta vara stolt över mig, var han än är nu.

Pappa, du finns alltid i mitt hjärta. Jag älskar dig.