Idag fyller min käre sambo år. Synd bara att han inte kommer hem förräns ikväll. Men jag tänkte ordna mysmiddag med tända ljus och grejer. Tror nog att det kan uppskattas.

Har suttit och läst igenom inlägget jag postade för ett tag sen, ”Jag ger upp…”. Det har varit en massa turer fram och tillbaka, men nu har jag klarlagt för personen i fråga att jag inte orkar längre. Jag inser också att själva inlägget verkar vara väldigt krasst och med hårda ord. För att förtydliga så HAR personen ställt upp för mig också, och det betydde mycket då. Men som jag påpekade i inlägget; det var längesen… Det senaste halvåret ungefär har det varit nån form av envägskommunikation typ. Jag har försökt och försökt, men det har knappast resulterat i något. Vi har umgåtts ett fåtal gånger, och det har visserligen känts bra då. Men jag tycker inte att det är värt att tjata och tjata och tjata för dessa sällsynta tillfällen. Det tar oerhört mycket energi. När jag bodde i Sollentuna (i 1,5 år) fick jag besök EN gång. En enda. Nog för att jag var i personens hemtrakter oftare och det var smart att passa på att träffas då, men ändå. En gång? På ett och ett halvt år.
Och – jag tycker att dubbelmoral är fel. Det verkar personen inte förstå. Ska jag förklara? Om någon tycker att det är fel att jobba när man är sjukskriven och påpekar det för nån annan, så är det väl lika fel när personen i fråga själv jobbar under sin sjukskrivning? Det är väl dubbelmoral om något? Men nej, då heter det ”jag ville inte sätta er i skiten”. Ehh… så om någon annan gör det så gör man fel, men när personen i fråga gör det så är det en god gärning? GAH vad det irriterar mig, och det irriterar mig ännu mer att personen inte verkar förstå. Istället kastas skulden på MIG. Nä, jag ska nog lyda rådet jag fick igår kväll: ”Låt det vara, skit i det nu”. Frågan är bara om jag kan det. Det är så typiskt mig att engagera mig så djupt i sånt här. Jag VET ju att jag inte har gjort fel, varför kan jag inte bara släppa det? Jag får avreagera mig på gitarren. Igår klarade jag att spela både ett rent C-ackord och ett rent G-ackord, plus en massa andra roliga grejer; Dm7, Dm6 och Dsus. Det roliga var att de sista var bra mycket enklare än de första. Men det låter flashigt att säga att ”jag kan spela sjuor och sus!”. Fortfarande hävdar jag dock att det är BRA mycket lättare att ta ackord på pianot. Man behöver inte bryta fingrarna av sig, och man får inte blåsor på fingertopparna. :) Men det är skitkul att spela gitarr!

Nu ska jag ta en till kopp kaffe och försöka få tag på svärmor för att fråga om jag kan låna bilen, så jag kan hämta Rikard ikväll. Iofs, får jag inte tag på henne får jag väl åka och hämta bilen ändå, och lämna en lapp där det står att jag har lånat den. Det känns dock lite dumt.
Nåja, kaffe var det.

*off*