Mogis del av stjärnhimlen

Efter att ha hållt mig frisk i princip HELA sommaren, så går jag och blir sjuk lagom till skolan börjar. En präktig förkylning har jag dragit på mig. Måndag och tisdag var jag fortfarande tillräckligt pigg för att kunna ta mig till skolan (intro plus kursstart), men sen kom febern och då var det kört. Igår låg jag hela dagen, och idag har det inte blivit mycket aktivitet… lär knappast bli det heller. Missade första dramalektionen och en föreläsning. Nåja. Vad gör man?

Tur att min käre sambo inte är hemma, så han slipper höra mitt gnäll. Jag känner mig verkligen ynklig och tycker synd om mig själv. Snörvlar som en galning och har ont i halsen. Men det värsta är nog hostan. Känns som att jag hostar lungorna ur mig snart, det gör så ONT. Det är jobbigt att andas också. Djupa andetag går knappt, det bara rosslar. Längesen jag var såhär däckad av en simpel förkylning. Attans!

I övrigt, vad har hänt? Tja, jag har blivit ett år äldre, skaffat mig ömma fingrar genom att spela på min födelsedagspresent gitarren, haft en riktigt lyckad 80-talsfest… Helt okej!

Imorse blev jag brutalt väckt av att det ringde på dörren. Trött och förvirrad slängde jag på mig en morgonrock och öppnade. Utanför stod en pigg och hurtig kille och sa hej. ”Eh, hej?” sa jag. ”Mattläggaren”, sa han. Sen tog det ett par sekunder innan jag kopplade. Vi ska ju få ny matta i badrummet eftersom den vi har nu har lossnat vid golvbrunnen och fått fuktskador. Han tittade lite på den och frågade när de kunde komma och börja. För mig spelar det liksom ingen roll, så han bestämde att de kommer på tisdag. Kalas! Sen är det bara sovrummet kvar. Får väl ta en sväng ner på kontoret sen när R är tillbaka, så vi kan välja tapeter.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan igen och tycka synd om mig själv en stund till.

Nu har jag fått nog av att försöka och försöka utan att det resulterar i något. Jag har gång på gång skickat ut inbjudan men bara fått till svar att ”jag kan inte då” eller liknande. Inget intresse sedan från andra hållet, inga initiativ. Det motiverar inte mig att fortsätta bjuda till.

Jag är trött på att vara den där snälla som ställer upp jämt. Jag har lyssnat, jag har stöttat, jag har brytt mig. Jag har till och med fixat jobb åt personen i fråga, men inte ens det verkar vara bra. Trodde det skulle hjälpa till att lyfta, men tydligen har det snarare blivit en belastning. Trist, det var inte vad jag hade hoppats på.

Men nu får det vara nog. Vår relation får reduceras till bekantskap istället. Jag orkar inte vara den där förstående vännen längre. Inte när jag knappt får något tillbaka. Jag kräver inte gentjänster, men att bara ge utan att få är inte roligt i längden. Jag mår inte heller bra, men ändå har jag satt andra främst, för att jag vet att de behöver det just då. När får jag det av dig? Det var längesen…

Folk tassar på tå för att de vet att skalet runt dig är så skört att det rasar för minsta lilla. Men jag tänker fan inte mesa runt så. Jag är hellre rak och öppen och säger som det är. Det betyder inte att jag är elak, men jag anser att det inte går att tassa runt problemen, det löser ingenting. Kanske har jag varit FÖR rak för din smak? Trist, men det är så jag är. Jag tänker inte låtsas som att det regnar, för jag vet att allt kommer upp till ytan förr eller senare i alla fall, bättre då att ta tjuren vid hornen direkt och bli av med skiten. Jösses vad jag häver ur mig klicheer. Men det är så det är. Duger det inte så är det ditt val.

Jag tycker bara att det är synd att jag har lagt ner så mycket energi på det här, och nu känns det som att det har varit förgäves. Jag sträcker ut handen gång på gång, men den fattas aldrig direkt… utan det kommer undanflykter som ”snart”, ”sen”, ”inte nu”… nähä, men SKIT I DET DÅ! Nu finns ingen hand kvar att ta tag i när du tycker att du behöver det. Sorry, men jag orkar bara inte. Min snällhet har en gräns. Och från och med nu erbjuds den bara till dem som verkligen förtjänar det.

Jag vet inte ens om du läser det här, men jag är nog för jävla feg för att skriva det i ett mail direkt till dig som jag hade tänkt egentligen… men på nåt sätt måste jag få ur mig det.

Så för att summera:

JAG TÄNKER INTE VARA SNÄLL LÄNGRE! JAG HAR FÅTT NOG! LÅT MIG VARA!

… vad jag är värdelös på att skriva här. Får skylla på att det har varit MASSOR att göra den senaste tiden. Sedan den 5 augusti är jag sambo. Och det innebar flytt, flyttstädning, iordningställande och hela baletten. Nu börjar det dock lugna ner sig lite, och vi har kommit i ordning med det mesta. Tvättkorgen svämmar över, trots att jag tvättade för inte så länge sen. Men det som är så skönt är att vi har världens största tvättstuga, och det säger bara poff så är tvätten ren och torr. Min tvättmaskin är inte ens inkopplad än, den står i köket och ser söt ut. Typ. Men det gör inget, för det tar ändå en evighet om man ska tvätta i den. Först typ en timmes tvätt, sen ska allt hängas upp och så tar det typ ett dygn innan det är torrt. Öken! I tvättstugan är allt klappat och klart på två timmar. Helt underbart.

Det verkar ha varit ett bra val att bosätta sig söder om stan igen. Så mycket folk som har varit här och hälsat på redan, har det nog knappast varit på hela den tiden jag bodde i Sollentuna… Bara idag har vi två besök inplanerade – Katta och Daniel. I förrgår var pappa här. Så har mamma varit här också, och Milladarling, och Angelica… och min kusin med familj. Och såklart jesternsöt, när vi flyttade in. Undrar om jag har missat nån? Tycker det springer folk här jämt. Men det gör inget, det är bara kul!

Nu pratar Homerklockan och meddelar att klockan är 13.00:

Homer: ”Am I turning you on?”
Marge: ”No.”
Homer: ”What if I undo this button?”
Marge: ”No.”
Homer: ”What if I sing to you? I gave my love a chicken, it had no bones. Mmm, chicken.”

Han är så söt.

Nu ska jag nog ta med mig nåt drickbart plus min korsordstidning och sätta mig på balkongen och bara njuta…

Puss på er!