Mogis del av stjärnhimlen

Skit.

Dagen idag kan beskrivas med ett enda ord: ångest. Jag hade hoppats på att gårdagens välmående skulle hålla i sig ett litet tag, men det var tydligen för mycket begärt. Sov taskigt inatt, vaknade lika trött som igår kväll, har inte fått mycket gjort idag. Klockan är snart två och jag sitter fortfarande i pyjamas. Det säger tillräckligt om energin jag har. Eller inte har kanske.

Det som suger mest är att jag inte har en susning om VAD det är som har orsakat denna ångest. Hade jag bara vetat det så hade jag kunnat ta tag i det. Men det är svårt att bearbeta ångestattacker som man inte vet grunden till. Det är bara att försöka stå ut med knutarna i bröstet och olustkänslan som griper tag om allt inombords. Hjärtat dunkar så hårt att jag ser hjärtslagen utanpå tröjan. Välkommen till min vardag. Såhär mår jag allt som oftast. Men det syns inte utanpå, vet du inget så ser du heller inget. Troligen kan du heller inte förstå. Att få panik och kvävningskänslor av att åka buss kan vara svårt att förstå om man inte själv har varit där. Att små petitesser kan vara otroligt ångestframkallande trots att de faktiskt inte är mer än petitesser. Mår jag dåligt isolerar jag mig helst. Jag får till och med ångest av att svara i telefon. När det ringer ser jag efter vem det är, men svarar oftast inte. Ska jag då ha kontakt med någon blir det isf via nätet eller sms. Då kan jag gömma mig bakom bokstäverna.

Kanske kan en dusch skölja bort en del av de jobbiga känslorna. Det är värt ett försök. Trots allt kan det inte bli mycket sämre för tillfället. Det är inte som värst nu, och det kommer inte bli det heller, för då hade det redan blivit det liksom. Det kommer hålla sig på den här nivån på ett ungefär, eller förhoppningsvis bli bättre. Alltid nåt.