Nu jäklar går det åt rätt håll igen. Jag var ju nere på 81,9 kg för ungefär 1,5 månad sedan. Men tydligen var inte min kropp riktigt med på noterna, för jag gick upp några kilo igen och har sedan dess legat runt 85 kg. Har hela tiden försökt sköta matintaget, och blivit rejält frustrerad över att det inte hänt något på vågen. Jag är fullt medveten om att det blir så ibland, och att det är då man inte får ge upp. Men lik förbannat är det frustrerande.

För runt 2 veckor sen började det röra sig långsamt, långsamt neråt igen. Men inte mer än något eller några hekton i taget. Visst var jag glad att jag gick ner i vikt, men det kändes verkligen som att jag kämpade i motvind bara för att det gick så långsamt. Jag hade ju varit nere under 82 kg, och jag ville så gärna dit – och längre – igen. Det kändes nästan som att vågen hånskrattade åt mig varje gång jag ställde mig på den.

Idag vägde jag mig igen, och förväntade mig att ligga på knappa 83 kg, som jag gjort den senaste veckan. Och för första gången på LÄNGE så blev jag glad över siffrorna som visades. Idag väger jag 81,2 kg. Det är mindre än jag vägt på många, många år. Och framförallt, jag är under 82 kg igen!

Den 24 februari (på pappas födelsedag) ska jag till dietisten igen, och mitt mål fram tills dess är att spränga den där drömgränsen jag haft så länge. Jag ska ner under 80 kg! Första gången jag får se en vikt som börjar med en sjua kommer det kännas så fantastiskt bra. Sedan spelar det ingen roll om det står 79,9 kg. Naturligtvis vill jag komma mycket lägre än så, men det räcker för stunden.

Jag vet att jag just nu har ungefär 19 kg kvar till mitt ”mål”, men nu känns det faktiskt inom räckhåll. Hittills har jag gått ner 12,6 kg av totalt 31,8 kg. Det är drygt 39% (om jag har räknat rätt). 3,3 kg till, så har jag gått ner hälften. Jag är alltså snart halvvägs på min viktresa! Det känns helt galet. Och det peppar mig att kämpa ännu hårdare. När jag har sprängt 80-kilosstrecket är nästa mål 77,9 kg. När jag når dit är jag halvvägs. Nästa mål efter det är 75 kg. Efter det 70 kg. Efter det 65 kg. Och så det slutgiltiga målet – 62 kg. Om jag nu inte ändrar mig på vägen och nöjer mig vid 65, eller om jag vill ner till 60. Det får jag se när jag närmar mig. Men om jag nu siktar på 62 kg har jag bara 6 delmål kvar. Nitton kilo, sex delmål. Sedan är jag i mål.

Om jag räknar med att gå ner 2 kg i månaden kommer det ta mig knappt 10 månader att nå mitt mål. Jag kommer då vara normalviktig i år. Det känns så overkligt! Jag, normalviktig? När hände det senast? Även om jag inte alltid varit ”fet”, så har jag varit överviktig sedan barnsben.

Ska man se till BMI-värdet så räknas min övervikt fortfarande som fetma. Jag har idag ett BMI på 30,9. Gränsen för fetma går vid 30. När jag väger 78,6 kg är jag ”bara” överviktig, och inte längre fet. Då har jag ett BMI på 29,9. Och den gränsen är definitivt inom räckhåll nu. 2,6 kg kvar. Om en månad eller så, kan jag stolt sträcka på mig och säga att jag inte är fet, jag är bara överviktig! Och när jag är nere på 65,4 kg är jag inte ens överviktig längre, då kan jag kalla mig normalviktig! En helt svindlande tanke. Men det är SÅ värt att kämpa för! Jag har inte varit normalviktig sedan jag var liten. Men nu jäklar är det dags att jag blir det igen.

Dessutom är jag grymt glad för mammas skull. På onsdag genomgår hon sin GBP-operation! Ett och ett halvt års väntan är snart över. Hon har redan gått ner en del i vikt på egen hand. Först gick hon ner 5 kg genom att helt enkelt minska matportionerna och låta bli att småäta mellan måltiderna. Nu har hon endast intagit flytande föda i 1,5 vecka. 2 veckor före operationen får man nämligen inte äta fast föda, allt måste vara flytande. Och denna fastekur har gjort att hon gått ner gissningsvis ytterligare ca 5 kg. Och när operationen är genomförd kommer hon rasa ännu mer i vikt. Ska bli så fantastiskt att följa henne på den resan. Jag har så svårt att föreställa mig min mamma som smal. För precis som jag så har hon varit överviktig sedan hon var liten. Därför är det extra roligt att vi båda gör våra viktresor samtidigt. Hennes resa är lite längre än min, men kommer å andra sidan i och med operationen att gå bra mycket fortare.

Nu ska jag fira dagens lilla seger med att hänga tvätt. Har storstädat hela lägenheten och är helt slut nu. Behöver nog en kopp kaffe för att inte däcka i soffan…

Har just nu en väldigt stark känsla av att pappa vill visa sig för mig. Alltså ”ta gestalt” och visa sig på det sättet. I någon timme har jag känt en så stark närvaro, och hela tiden tittat över axeln eftersom det känts som att det står någon där. Tittat nästan tvångsmässigt mot fönster, på min egen spegelbild och annat som speglas, för att se om jag ser något som inte ”brukar vara där”. Skuggor har dragit förbi. Jag har känt ilningar i kroppen, precis som om något svept förbi mig. Och jag får hela tiden känslan av att det är pappa, och inte Mankan, som är i farten. Kan inte förklara varför, det bara känns så.

Men jag vet inte om jag är redo att se honom. Jag är inte direkt rädd, men lite orolig. Trodde faktiskt inte att det skulle hända, att någon av mina skyddsänglar skulle vilja visa sig mer än de redan gjort. Och så får jag den här känslan så snart efter att jag fått veta att de kan visa sig även som gestalter. Jag är nog inte redo riktigt än. Självklart VILL jag se pappa, det är inte det, men det får gärna vänta lite. Jag måste få förbereda mig först. Just nu räcker det att jag vet vilka änglar som är här. Jag måste landa i det.

Det som gör mig lite förvirrad är att jag sett skuggor på ett helt annat sätt idag, än vad jag gjort innan. Förut har det alltid varit en skugga som dragit förbi från köket bort mot badrummet, alltid åt det hållet och aldrig på något annat sätt. Och jag har bara sett den när jag har suttit i soffan. För en stund sen stod jag vid kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Då drog skuggan förbi åt andra hållet. Genom köket, mot sovrummet. Jag höll på att hälla mjölken bredvid glaset istället för i, för jag blev så förvånad. Skuggan har aldrig tidigare frångått sina ”vanor”. Det, i kombination med mina starka känslor, måste betyda något. Och jag funderar på vad…

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår här, men något är det. Nu sitter jag i sängen, och känner hela tiden ett behov av att titta mot dörren. Och då kan det tilläggas att jag inte har tvångstankar annars. Inte mer än att jag dubbelkollar om dörren är låst, och såna saker. Men det ser jag inte som tvångstankar, i och med att jag inte oroar mig för att något ska hända om jag skulle missa att dubbelkolla dörren, spisen eller liknande. Och för bara en dryg timme sedan hade jag inte alls ”behovet” av att se mig över axeln, kolla speglingar i fönstren eller att titta mot sovrumsdörren. Det vore väldigt underligt om det helt plötsligt skulle dyka upp tre tvångstankar ur tomma intet, när jag vanligtvis aldrig har några.

Uppdatering, några minuter senare: Ungefär samtidigt som jag klickade på ”publicera”, försvann oroskänslan och ersattes av en värme som spreds i bröstkorgen. Och samtidigt försvann även ”behovet” av att titta mot dörren. Mycket skumt. Vad är det som händer egentligen?

I lördags var jag så äntligen där. Andlig vägledning.

När kvinnan, som vi kan kalla A, öppnade dörren så fick jag direkt en känsla av att jag hade känt henne länge. Men vi hade aldrig träffats förut, den enda kontakten vi haft innan var två korta telefonsamtal. Ett för att boka tid, ett för att omboka tiden.

Det första jag la märke till när jag kom in i lägenheten var att tapeten A hade i sitt vardagsrum var exakt samma tapet som jag har i mitt kök och min hall. Minns att jag kommenterade det med att det ju var ett lustigt sammanträffande.

När vi hade satt oss ner vid ett bord frågade hon mig om jag hade gjort något sånt här förut. Nej, det har jag ju inte. ”Är du rädd?” sa hon. ”Nej, inte rädd. Jag är bara förväntansfull”, svarade jag. Då förklarade hon att många som går på sin första vägledning är rädda, för att de inte vet vem de ska få möta och vad de ska säga. Och det kan vara svårt att hantera den informationen man får. Men jag kände inte minsta rädsla, oavsett vem det var jag skulle få ”träffa”. Naturligtvis hoppades jag på att det skulle vara pappa, men samtidigt insåg jag att det kanske var att hoppas på för mycket. Ändå kände jag ett litet sting av besvikelse när A började prata om ”hon”. ”Jag får en känsla av att det är en kvinna… jo, det är det. Hon är här nu.”

Hon? Jag började fundera över vilka som var kvinnor av de som dött i min omgivning. Det finns några att välja på. A började beskriva kvinnan  – hon var medellång, äldre, glasögon, fina blå ögon,  konstnärlig… och jag hade inte en susning om vem det kunde vara.  Åldern uteslöt några stycken, men det fanns fortfarande några kvar att välja på. A berättade innan att det inte alltid är självklart att man direkt förstår vem det är, att det kan vara ganska långsökt ibland och att det ibland tar flera dagar eller veckor innan man får klarhet i det. Men hon beskrev kvinnan vidare, och jag började få mina aningar, särskilt då hon sa att kvinnan var en anhörig, och att hon helt klart var där för mig. Sedan sa hon plötsligt att hon fick en känsla av att det var på min mammas sida, och då fick jag tänka om eftersom det inte stämde med mina aningar. Men så sa A att det inte var helt säkert att det var så, att hon mycket väl kunde ha tyckt väldigt mycket om min mamma. Och då stämde det. Jag bad henne fråga hur längesen det var som kvinnan dog, och fick svaret att det var ganska längesen. Vissa av de utseendemässiga beskrivningarna kunde jag inte klockrent applicera på den person jag hade i tankarna, men jag visste att mamma skulle kunna bekräfta eller dementera dessa. Jag visste exempelvis inte om hon hade glasögon eller om hon var konstnärlig.

Sedan berättade A vidare att kvinnan kallade mig för ”en klok flicka”, och att jag i kvinnans ögon var en flicka och inte en kvinna. Och att hon hade väntat länge på att få ”träffa” mig, för hon tycker så mycket om mig. Då förstod jag vem det var. Och det var någon jag ALDRIG hade kunnat förvänta mig.

Pappa hade en faster, Magnhild. Alla kallade henne för Mankan, och det är under det namnet jag känner henne. För er som inte har koll på mina släktrelationer på pappas sida så blev han adopterad av sin andra faster när han var tolv år. Hans adoptivmamma är alltså den jag ser som min farmor, eftersom min biologiska farmor dog många år innan jag föddes. Adoptionen gjorde då att pappas pappa, min farfar, även blev morbror. Mankan blev både faster och moster. Pappas syskon blev även kusiner. Nåja. Nog om det.

När jag var fem år gammal dog Mankan. Jag har fått berättat för mig om vilken fin relation vi två hade när jag var riktigt liten, hur jag sträckte mina armar mot henne varje gång vi sågs. Mamma har berättat att hon kunde sätta mig i min farmors knä, och jag accepterade det men visade ingen större entusiasm, och farmor i sin tur hade inte riktigt känsla för barn och engagerade sig således inte nämnvärt. Men när jag såg Mankan så skulle jag till henne och ingen annan. När jag var i tvåårsåldern och vi var hemma hos henne fick jag tillåtelse att gå runt och titta på hennes vackra och dyrbara samling med fina dockor (bland annat porslinsdockor). Det hade hon aldrig tillåtit något annat barn att göra, men mig litade hon på. Hon visste att jag inte skulle röra något, att jag bara skulle titta. Och jag rörde aldrig någon av dockorna. Mamma berättade också att när hon och pappa var på sjukhuset och hälsade på Mankan en vecka innan hon dog, så var det bara mig hon frågade efter. Hon ville veta var jag var någonstans, för hon ville så gärna träffa mig. Och det upprepade hon många gånger. Men eftersom jag var så liten, och hon var så svårt plågad av sin sjukdom, så ville inte mamma utsätta mig för det. För hon såg inte längre ut som den Mankan jag älskade.

Jag har i alla år sagt att jag tycker att det är så synd att jag inte minns Mankan. Jag var för liten när hon dog, för att kunna minnas annat än små fragment. Och eftersom jag har förstått vilken ömsesidig kärlek det fanns oss emellan så önskar jag att jag kunde minnas henne. Jag har sett foton av henne, och visst känner jag igen henne, men jag kan inte minnas hur hon var på riktigt.

Hursomhelst så hade beskrivningarna A gett mig fått mig att förstå att det var Mankan som kommit. A berättade att Mankan följer mig var jag än går, hon håller mig under armarna och ser till att jag alltid håller mig flytande. Hon är min skyddsängel. A sa att eftersom hon är så nära mig hela tiden, så hade jag kanske känt av henne? Och jag har ju uppenbarligen känt av något. Förutom skuggan som drar förbi, så har jag ofta en känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Varken skuggan eller känslan har någonsin varit obehagliga, jag har aldrig blivit rädd för dem. Det har snarare känts som en slags trygghet.

Vidare så berättade A att Mankan sa att jag i grunden är en solig, positiv och sprallig person, men att jag just nu går igenom något jobbigt känslomässigt. Det är dock inte lika jobbigt nu som det har varit. (här började jag nästan gråta, för det var så klockrent.) Hon sa också att jag ska börja måla tavlor, för jag har talang för det, och jag kommer kunna tjäna pengar på det. Det här upprepades ganska många gånger under vägledningen. Dessutom sa hon att jag är kreativ rent allmänt, att hon vet att jag sysslar med någon form av skapande där jag använder mina händer. Och jag ska fortsätta med det också, för vad jag än skapar så gör jag det bra.

Sen började A le och sa att jag ska vara försiktig när jag är ute och går, för annars kan jag lätt snubbla på trottoarkanter och liknande, eftersom jag inte är fokuserad utan går i mina egna tankar. (Då började jag skratta, för det är ju så typiskt mig. Jag snubblar till och med på mina egna fötter ibland.) Och så ska jag ta bättre hand om mina blommor. ”Haha, du menar de stendöda blommorna jag har hemma?” skrattade jag.

Dessutom ska jag undvika att åka båt, oavsett vilken typ av båt det är, under det närmaste halvåret. När jag frågade varför, svarade hon att Mankan sa att det kan hända något om jag är på en båt. Det är inte alls säkert, men det kan hända. (Jag vågar inte utmana ödet, dessutom skulle jag inte kunna slappna av om jag befann mig på en båt under den här ”riskfyllda” tiden, så jag håller mig på torra land.) Jag behöver å andra sidan inte oroa mig för sjukdomar, för min hälsa är god. A förklarade det som att ”blir du snuvig så blir du snuvig, men du kommer inte få cancer eller någon annan livshotande sjukdom”.

Mankan gav även A (och mig) lite information om min framtid. Dels sa hon att jag står inför ett vägskäl i livet just nu, och  de döda får inte styra någons liv genom att säga hur man ska välja. Men hon sa att det val jag väljer, kommer vara det rätta. Valet är mitt, men jag kommer välja rätt.

Dels sa hon att om 3-4 år kommer jag träffa ”den rätta”, och jag kommer direkt veta att det är han när jag möter honom. Han kommer veta detsamma om mig. Vi kommer inte tveka, utan vi vet att vi har hittat rätt. Den här mannen är några år äldre än jag, han är inte multimiljonär men tjänar bra med pengar och har det gott ställt. Han är inte snål men ekonomisk, och jag kommer kunna få det jag vill ha – A sa ”vill du ha en soffa för 70000:- så ger han dig det, men vill du ha två så kommer han fråga dig om du verkligen behöver båda”. Han kan uppfattas som lite udda av andra, eftersom han är väldigt rak och ärlig – ibland så ärlig att det blir lite plumpt. Men å andra sidan så kommer han aldrig trassla in sig i lögner eftersom han alltid säger sanningen. (Jag tyckte det var intressant att det var så mycket om ärlighet, eftersom det är den egenskapen jag värderar högst hos en partner.) Vi kommer köpa ett hus, och jag kommer kunna välja precis vilket hus jag vill. Det kommer inte bli ”det här huset var fint, men det har vi inte råd med”, utan snarare ”vill du ha det här huset så tar vi det”. Vi kommer också gifta oss ganska tidigt i förhållandet, eftersom vi båda vet att den andra är ”den rätta” så finns det ingen anledning att vänta eller tveka. Två barn kommer vi få, möjligen ett tredje sent, men garanterat två. Första barnet är en pojke, men andra barnet kunde A inte säga säkert innan jag har fått det första. Men hon fick en känsla av att det är en flicka. Första barnet kommer också komma ganska snabbt eftersom det inte heller där finns anledning att tveka. Jag och min framtida man kommer inte bo i Stockholm eller i förorterna, men ändå inte så långt bort. Ungefär en timmes resväg in till stan. Hans jobb är knutet till Stockholm, men han kommer ha möjlighet att jobba en hel del hemifrån.

Så nu får jag vänta och se om det stämmer. Om det stämmer, eller delar av det, så är han mycket väl värd att vänta på.

Sen fick A plötsligt ett väldigt förvirrat uttryck i ansiktet, och så sa hon ”Hon säger Värmland. Har hon någon anknytning dit? Eller har du det? Jag förstår inte alls vad hon menar”. Mankan har ingen anknytning dit, men det har däremot jag. Min kusin och morbror bor där. ”Hon säger att du ska åka till Värmland, att det är bra om du gör det. Du ska åka dit på semester” sa A. (Det lustiga i det hela är att bara några dagar innan fick jag sms från ovan nämnda kusin, som frågade när jag skulle komma och hälsa på, eftersom hon saknar mig så och längtar efter att få träffa mig…)

Innan Mankan lämnade oss så hade hon en sista hälsning till mig. A sa ”Hon tackar så mycket för att hon äntligen fick komma, och så räcker hon över en stor bukett med penslar.” Ytterligare fokus på målandet, så jag får helt enkelt testa. Tydligen är det meningen att jag ska göra det. :)

Sen berättade jag för A om det känslomässigt jobbiga som Mankan nämnt, att pappa dog för tre år sen och att jag har fått en känsla av att det är han som har visat sig som en skugga hemma hos mig. Att det har hänt en massa andra saker som har rört honom – jag berättade lite kort om rosenbladen i havet. ”Vänta”, sa A, ”jag ska se om jag får kontakt med honom.” Efter en liten stund förklarade hon att en man var närvarande, och hon började beskriva honom – inte flintis men håret har liksom ”krupit upp lite på sidorna” (stämmer in på pappa), ser väldigt sympatisk ut: ”jag skulle vilja beskriva honom som fulsnygg” (stämmer in på pappa), väldigt omtänksam (stämmer) osv. Och så sa hon ”han säger inte mycket, för han bara garvar hela tiden”. Och då förstod jag att det helt klart var pappa. För det är så typiskt honom. Sen sa hon ”jag får lite känslan av practical jokes”, vilket också är typiskt pappa. Han var en ordvitsare av stora mått, och älskade att kärleksfullt ”jävlas” med andra.

Jag bad henne fråga honom om alla dessa ”papparelaterade saker” som hänt (rosorna, ljuset, påslakanet etc), om han ville säga något med dem och i så fall vad? Då log A och sa ”Han säger ‘Ja, någonting var jag ju tvungen att göra för att hon skulle förstå!’ och så garvar han igen”. Hon sa också att han helt klart är hemma hos mig, att även han är min skyddsängel och håller mig under armarna.

Sen frågade jag om ”smörhändelsen”, det vill säga den gången några dagar innan pappa dog, när han så enträget ville få mig att läsa om smör i ett lexikon. Jag har sedan dess försökt förstå vad i hela friden han menade med det, och har trott att det var något gammalt minne hos honom som dök upp. Men nu fick jag veta att det inte alls handlade om honom, utan om mig. ”Han säger att du är pärlan i hans liv, och han vill det bästa för dig, vill att du ska må bra. Därför vill han att du inte ska få i dig en massa kemikalier, utan att du ska äta så naturliga saker som möjligt. ‘Smör’ är menat som symboliskt för det naturliga.” Där ser man. Helt tvärtom mot vad jag har trott i tre års tid.

Efter det fick hon inte ur pappa mycket mer vettigt, för han kunde helt enkelt inte sluta garva.

Men så sa hon att eftersom jag både har sett skuggor och känt av mina skyddsänglars närvaro, så finns möjligheten att jag någon gång kommer se dem ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sin morfar med sig, och när hon står vid badrumsspegeln så brukar han dyka upp i spegeln bakom henne. Det är liksom vitt och suddigt, lite som ett gammalt svartvitt foto, men man ser ändå klart vem det är. Hon sa att om Mankan eller pappa visar sig på det sättet, så ska jag inte bli rädd. Det är absolut inte farligt, det är bara ytterligare ett sätt för dem att visa att de är närvarande. Det är inte alls säkert att det kommer hända, jag kanske aldrig ser dem, men det kan hända eftersom jag har förmågan att uppfatta deras närvaro.

När själva vägledningen var över, så satt vi kvar och pratade i säkert 1,5 timme till. Jag visade henne ett foto på pappa och frågade om hon kände igen honom. ”Ja, det gör jag”, sa hon, ”det var helt klart han som var här nyss”. Sedan berättade jag om pappatatueringen, och visade  henne den och stjärnorna  på min arm. Frågade om hon förstod symboliken (att det symboliserar min föreställning om att pappa är någonstans ovan stjärnorna, men jag ville se om hon kunde förstå det utan att veta). Hon tittade på armen en stund och så sa hon ”Ja. Det är där han är.”

När jag så småningom reste mig för att gå, vände jag mig om mot rummets alkov (hon bor i en etta) och fick syn på tapeten där. Jag såg den aldrig på väg in, var för fokuserad på annat och förutsatte väl att det var samma som i resten av det rummet. Men icke. Tapeten hon hade i alkoven var exakt samma tapet som jag har som fondvägg i mitt sovrum. Jag sa till A att det verkligen fanns en mening med att jag skulle komma just till henne. Att vi råkar ha en likadan tapet behöver inte vara något annat än ett lustigt sammanträffande, men två likadana?

Det har tagit mig några dagar att sortera alla tankar och känslor som vägledningen medförde, och att landa i all ny information. Men nu är det så skönt att äntligen få veta. Dels fick jag bekräftelse på min aning att det är pappa som är här, dels fick jag veta att det inte bara var han utan även Mankan. Och jag har fått svar på de två frågorna jag tog med mig dit: Om det är pappa som är här, och varför alla ”papparelaterade” saker har skett. Och dessutom svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

När jag kom hem från A ringde jag upp mamma och berättade om allt som hänt och sagts. Frågade henne också om det jag var osäker på när det gällde beskrivningen av Mankan. Och visst – Mankan hade glasögon och var väldigt konstnärlig. Dessutom sa mamma att de uttryck och sätt att beskriva mig som A hade använt -  att jag är en klok flicka, solig, sprallig etc – är precis så som Mankan skulle ha sagt det, även om mamma inte kan minnas att hon sa ordagrant just så. Men hon uttryckte sig på det sättet, det är ord hon mycket väl skulle kunnat använda sig av. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var just Mankan och ingen annan som var där för att träffa mig. Och att det är hon, tillsammans med pappa, som är här hos mig nu.

Märkliga saker fortsätter hända. Fast det som hände idag är inte alls relaterat till varken pappa eller Mankan. Jag fick ett mail från någon jag aldrig hade förväntat mig det av. Och innehållet i mailet gav mig upprättelse för något som utspelade sig för många, många år sen. Jag blev alldeles mållös. Och glad, för jag förstår hur oerhört svårt det måste varit att skriva det. Framförallt efter såhär många år…

Nej, jag har ännu inte varit på vägledning. Det blev uppskjutet till imorgon, eftersom det tydligen borrades för fullt i lägenheten ovanför hennes. Och då tyckte hon att det inte var så bra, eftersom man ju inte hör nåt och knappast kan prata med varandra. Mycket bättre när det är lugn och ro.

MEN… det sanslösa är mitt midjemått. Trots att det verkligen inte händer mycket på vågen just nu så händer det massor i centimeter. Jag har nu tappat 20 cm i midjan. T J U G O centimeter. WHAT?! Tolv kilo på vågen, 20 cm i omkrets. Herregud säger jag bara. Det är inte särskilt mycket mage kvar nu kan jag lova. Fortfarande mer än jag vill att det ska vara, men i jämförelse med hur jag såg ut innan så känns magen helt platt.

Nu ska jag kämpa stenhårt för att komma under 80 kg. Det är inte långt kvar, och det är en så stor milstolpe på min viktresa. Jag vill så gärna kunna få skriva en vikt som börjar med en sjua. Och snart, snart kan jag det.

Jag har hittills gått ner en tredjedel av den sammanlagda vikten jag planerat att bli av med. Ungefär tjugo kg kvar till min ”målvikt”. Jag väljer att skriva det med citationstecken, eftersom det inte är definitivt. Jag har satt en specifik vikt bara för att ha ett slutgiltigt mål att kämpa mot, men när jag börjar närma mig så kommer jag kanske ändra den vikten till antingen en högre eller lägre vikt. Allt beror på hur jag känner mig då, var jag känner mig nöjd med att stanna. Där och då är vikten bara en siffra, huvudsaken är att jag mår bra och trivs med mig själv. Men det är någonstans runt den vikten jag vill landa. Plus/minus ett par kilo.

Men jag har absolut inte bråttom att komma dit. Så fort som jag har tappat vikt nu kommer jag inte göra framöver. Det är nog därför jag har stått såpass still viktmässigt nu den senaste månaden eller så. Alla tolv kilo som försvann, försvann de första två månaderna. Nu behöver kroppen anpassa sig och bli redo för en långsammare viktnedgång. Jag har fortfarande som mål att nå min ”målvikt” till nyår 2010/2011. Det är nästan exakt ett år dit, och tjugo kg fördelat på dessa månader är lite drygt 1,5 kg i månaden. Ett par hekto i veckan. Det är absolut en hälsosammare viktnedgång än den jag haft.

Nu är jag ju under kontroll hela tiden, och det är inte farligt för mig på något sätt att jag tappat mycket i vikt så fort. Men skulle det fortsätta i samma takt hela tiden skulle jag kunna må riktigt dåligt av det till slut. Både kroppen och hjärnan måste få en chans att hänga med i viktnedgången, och då är det bra om man tappar runt 2 kg i månaden, det är en lagom takt.

Men oavsett vad så händer det uppenbarligen saker i min kropp trots att det står still på vågen. Och det är jag fullkomligt nöjd med för tillfället.

Jag har vänner som verkligen känner mig. Som vet om mina ”övernaturliga” upplevelser och hur jag med ljus och lykta sökt en förklaring på dessa utan att lyckas. Hur många frågor jag har om det.

Och nu har jag fått en möjlighet att kanske, kanske kunna få svar på några av mina frågor. För i födelsedagspresent (ok, jag fyllde år för fem månader sen, men det har inte riktigt blivit tillfälle att utnyttja detta innan) så fick jag en andlig vägledning. Marianne och Jocke känner en kvinna som sysslar med sådant, och nu hade de bokat in mig hos henne. Eller ja, jag fick såklart själv ringa och boka en tid, men allt är betalt och klart.

Idag är det så dags. Om bara några timmar är jag där, och det ska bli så spännande att se vad det ger. Jag försöker att inte förvänta mig en viss typ av svar, för jag vet att det kanske inte alls blir så. Men jag är säker på att jag kommer gå därifrån och veta bra mycket mer än jag vet nu. Och jag vet att jag med detta kan skapa en mycket lugnare tillvaro. Det är främst två saker jag vill ha svar på, och oavsett vad svaret blir (om jag nu får något) så kommer det hjälpa mig att förstå varför jag upplever just detta. Naturligtvis hoppas jag ju att det är som jag tror, men även om det inte är det så kommer jag veta. Nu gissar jag bara.

Jag skriver mer när jag är hemma igen, och har landat i det jag förhoppningsvis har fått klarhet i. Vill inte skriva alldeles för mycket om exakt vad det är jag vill ha svar på nu innan. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte rätt. Tar det sen istället.

Håll tummarna för mig nu…

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Jag klarade mig i ungefär 26 timmar. Sedan var ångesten så fruktansvärt jobbig att jag inte stod ut längre. Det har varit jobbigt att lägga av innan, men aldrig såhär jobbigt. Och då insåg jag att det inte var någon idé just nu.

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

För ungefär sju timmar sen bestämde jag mig. Jag hade då precis tagit den sista ciggen ur paketet och tänt den. Funderade på om jag skulle köpa ett nytt paket. Men så tänkte jag att det var nu eller aldrig. Jag har länge tänkt att jag vill lägga av med rökningen, men jag kan inte bara sluta hursomhelst. För mig måste ”det rätta tillfället” dyka upp, dvs ett tillfälle när jag känner som jag gjorde idag – ”nu eller aldrig”. Jag vet aldrig när dessa tillfällen dyker upp, och ibland hinner jag inte fånga dem ens, för de kan svepa förbi väldigt fort. Alltså finns det väldigt få ”möjliga” tillfällen för mig att sluta röka.

Jag vet att det låter som dumma bortförklaringar, vet att så många tänker och säger ”men det är väl bara att sluta!”…. men så enkelt är det inte. Alla som varit rökare vet vad jag pratar om. Det är svårt nog att själv ta  beslutet att lägga av, och det är snudd på omöjligt att göra det för att någon annan säger det. Jag vet att jag borde sluta! Det går inte lättare för att någon tjatar. Snarare röker jag mer då, av någon anledning. Och om jag mot förmodan skulle försöka sluta för att någon annan ”vill” det, så vet jag att resultatet alltid blir detsamma – en total kraschlandning efter någon månad eller två. Och ett helvete på vägen dit, tills jag till slut kapitulerar och börjar röka igen bara för att kunna känna mig som en någorlunda normal människa. I sådana situationer blir jag som ett monster utan nikotin i kroppen.

Men om jag lyckas fånga ett av de här sällsynta ”nu-eller-aldrig-ögonblicken” så brukar det i allmänhet gå lättare. Inte sagt att det inte är jobbigt, men då har jag själv tagit beslutet och klarar jag inte att sluta röka så är det bara mig själv jag sviker. Jag är mycket väl medveten om att oavsett vem som ”tagit beslutet åt mig”, om det är jag själv eller någon annan, så är det fortfarande bara mig själv jag sviker om jag börjar röka igen. Men om jag slutar ”för att andra vill det”, så känns det som om jag även sviker dem. Därför är det så mycket lättare om jag själv får ta beslutet. Att jag slutar röka för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.

För sju timmar sedan tog jag beslutet. Nu får det vara nog. Jag ska banne mig kunna klara mig utan cigg. Just då kändes det som en baggis, jag var ju precis nyrökt och nikotindepåerna proppfulla. Nu känns det inte lika roligt längre. Jag sitter och gör upp en massa planer på hur jag ska kunna få ta mig ett endaste litet bloss. Tänker att det var en så dum idé att sluta röka precis just nu. Var och varannan minut ploppar denna tanke upp i mitt huvud: ”Men nu hinner jag gå ut och ta en ci… nä, just det. Jag har inga.”

Känns som rena avgiftningen det här, vilket det väl på sätt och vis är också. Jag känner mig febrig, kinderna är blossande röda, fingrarna är iskalla, jag kallsvettas, hjärtat slår mycket fortare än vanligt, jag har ångestkänningar, huvudvärk, känner mig allmänt stressad… Och allt jag vill är att få en tänd cigg placerad mellan mitt ena pekfinger och långfinger. Men om jag ska klara projektet att sluta röka den här gången så vet jag att jag måste stå emot. Det är alltid jobbigast precis i början. De första dagarna är oftast ett rent helvete. Sen börjar det återgå mer till normalläge. Och jag vet att om jag klarar mig igenom den här första jobbiga perioden så kan jag klara resten också.

Jag upprepar som ett mantra i huvudet att jag faktiskt klarade av den första helvetestiden med viktnedgången också, då när magsäcken krympte som mest. Hur ont jag hade då, men att jag faktiskt stod emot och klarade det. Hur jag sedan dess har gått ner tolv kilo. Jag vet att jag kan om jag bara vill. Och därför ska jag banne mig klara av det här med rökningen också. Fast egentligen vill jag inte säga att jag ”slutar röka”. För mig låter det så definitivt då, och jag vet inte om jag faktiskt aldrig kommer röka igen. Jag kan inte lova att jag har tagit mitt sista bloss i livet. Självklart hoppas jag på det, men det finns absolut inga garantier. På samma sätt som jag aldrig kommer kunna slappna av helt och hållet när det gäller maten, så kommer jag inte kunna slappna av helt och hållet när det gäller cigg. Frestelsen finns alltid där. En gång rökare, alltid rökare. En gång matmissbrukare, alltid matmissbrukare.

Alltså väljer jag att säga att jag gör ett uppehåll med rökningen. Förhoppningsvis ett livslångt uppehåll, men det känns inte lika definitivt. Det kräver inga löften om ”aldrig mer”.

Så. Det här är första dagen av förhoppningsvis väldigt många av rökuppehåll. Jag ska vara envisare än nikotinbegäret den här gången. Punkt slut.