Favorit i repris?

Det blev ett till besök på akuten. Igår när jag skulle kliva in i duschen fick jag åter en sån blixtrande vidrig huvudvärk. Vågade inte riskera något, så mamma kom och hämtade mig och så åkte vi in till SöS.

Väl där fick jag ett eget rum ganska omgående, lustigt nog samma rum som jag hade sist. Dr Gustav tog prover och gjorde undersökningar. Jag fick svara på ungefär en miljard frågor. Eftersom jag fått ett nytt anfall av ”åskknallhuvudvärk” så ville dr Gustav göra en ny CT (skiktröntgen) av huvudet, trots att det inte visat något två dagar tidigare.

Jag fick komma till röntgen ganska snabbt, och väl tillbaka på akuten så fick jag vänta på svaret. Det kom en massa ambulanslarm hela tiden som läkarna fick gå iväg på, så allt drog ut på tiden. Efter många om och men kom en ny doktor, eftersom dr Gustav slutat för dagen. Dr Clara gjorde fler tester, och gav mig två Citodon. Hon berättade att röntgen såg bra ut, men att hon skulle diskutera med specialister hur de skulle gå vidare.

Så småningom kom hon tillbaka och berättade att hon hade diskuterat med bl.a. neurologen på Karolinska, och att de kommit fram till att det var nödvändigt att göra en ny lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att helt kunna säkerställa att det inte var någon blödning eller annat allvarligt. Men det skulle dröja en stund innan provet skulle kunna tas, så jag fick vänta och vila.

Efter någon halvtimme kom dr Clara tillbaka i sällskap av dr Karin för att göra lumbalpunktionen. Den här gången fick jag sitta upp istället för att ligga ner. Dr Clara frågade ifall jag ville ha bedövning, men jag sa att vi kunde testa utan först. Första sticket resulterade inte i något, trots att hon grävde runt en bra stund i ryggen. Det gjorde inte särskilt ont, det var mest bara obehagligt. Eftersom de var tvungen att sticka på nytt så fick jag bedövning inför det andra sticket. Jag satt så lugnt  - det gjorde ju faktiskt inte ont – att dr Clara och dr Karin tyckte att jag var så himla duktig. ”Du är en riktig hjältinna som står ut med det här!” Äh. Sååå farligt var det inte.

Sen helt plötsligt kände jag att det gick som en elstöt genom mitt vänsterben. ”Nu kommer det vätska!” hörde jag dr Clara säga. ”Elstöten” betydde alltså att hon hittat rätt. När hon sedan drog ut nålen igen så kom det en likadan elstöt. Det var nog det värsta med det hela. Sticken och ”rotandet” kändes förvisso, men gjorde inte direkt ont. Men ”elstötarna” var grymt obehagliga!

Blev omplåstrad och fick ligga på rygg i väntan på provsvaren. Vätskan såg tydligen bra ut så jag förväntade mig inte något annat av analysen. Så småningom kom dr Clara tillbaka och bekräftade det jag trodde – analysen av både ryggvätska och blod såg bra ut. Jag fick alltså åka hem, efter ca 10 timmar på sjukhuset.

Idag känns det aningens bättre. Jag är fruktansvärt stel och öm i ryggen efter lumbalpunktionen, men det var ju inte särskilt oväntat med tanke på hur dr Clara rotade runt där igår. Huvudet känns sådär. Trycket har lättat lite och huvudvärken är bättre, åtminstone så länge jag ligger ner. Troligen har jag fått den här huvudvärken man kan få efter en lumbalpunktion, så jag är inte orolig. Den brukar ge med sig efter en vecka eller så. Och det gör inte JÄTTEont när jag står eller sitter, så det är okej. Tänker spendera hela dagen liggandes i soffan, och med lite tur kan jag jobba imorgon igen.

Sammanfattningsvis har det här varit den värsta påsken ever. Halva tiden har spenderats på sjukhus, andra halvan har spenderats liggandes i soffa eller säng. Inget påskgodis (vilket iofs bara är bra), ingen påskmat, inget firande… med andra ord ingen påskkänsla alls. Nåja. Det kunde ha varit värre. Vad det än är som är fel så är det inget allvarligt. Jag överlever.

Om att ta påskens budskap om Jesu lidande bokstavligt.

I torsdags skulle jag för första gången testa att träna piloxing. Blev övertalad av en kollega (vi kan kalla henne Vikarien J) samma dag, och tänkte att det kunde vara spännande att testa något nytt. Vikarien J hade även övertalat Hjärtevännen att testa, så vi var tre glada tjejer som träffades på gymmet.

Ungefär fem minuter in i passet började jag känna mig konstig, och så PANG fick jag en blixtrande huvudvärk. Den kom från ingenstans och var den vidrigaste huvudvärk jag någonsin upplevt. Det kändes ungefär som när man får brainfreeze – den där ilande smärtan man kan få om man äter eller dricker något kallt för fort. En vanlig brainfreeze går ju över efter några sekunder, men inte det här. Smärtan gick i vågor, och växlade mellan hysteriskt jävla skitont och lite mindre jävla skitont. Jag satt på golvet i träningssalen och vågade inte resa på mig. Visste inte om jag skulle kunna ta mig därifrån på egna ben. Instruktören kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag lyckades mumla fram ”jag har huvudvärk…”, hon rådde mig att vila och dricka mycket vatten.

Jag satt där jag satt, höll om huvudet och försökte bestämma mig för om jag skulle spy, dö eller svimma först. Inget av det hände dock. Det gjorde bara fruktansvärt ont.

När passet var slut kom Hjärtevännen och Vikarien J fram till mig och undrade hur det stod till. Jag mumlade återigen fram att jag hade så ont i huvudet. De hjälpte mig till omklädningsrummet, och där blev jag sittande. Hade så ont så tårarna rann. Hjärtevännen frågade mig om jag klarade att köra hem, men det kändes som en omöjlighet.

Då började deras fantastiska fixande för att hjälpa mig. Vikarien J ringde sin man och frågade om han kunde komma med bil så hon kunde köra min bil hem (med mig i) och att han kunde vara följebil och ta med henne hem sen. Då hade ett av deras barn somnat, så han kunde inte komma ifrån. Men då ringde han sin mamma, för att hon skulle kunna komma hem till dem och passa barnen så han kunde åka iväg.

Hjärtevännen frågade om det inte var bättre att jag åkte hem till mamma istället. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det var nog en bra idé att jag inte skulle vara ensam.

Ska vi ringa mamma?” sa Hjärtevännen, och jag kunde bara nicka till svar. Fick fram telefonen, letade upp mammas nummer och gav telefonen till Hjärtevännen. ”Kan du ringa…?” var allt jag fick fram. Hon ringde, och lyckades skrämma skiten ur mamma som trodde det var jag. Hon berättade senare att när hon hörde ”Hej, det är Hjärtevännen här…” så blev hon alldeles kall. Jag förstår henne, för när jag åkte från henne (hade ätit middag där) runt 1,5 timme tidigare så mådde jag hur bra som helst. Och så ringer någon annan från mitt nummer…

Hursomhelst så körde Vikarien J min bil med mig i passagerarsätet, och Hjärtevännen följde efter i sin bil. Vi möttes upp av mamma utanför hennes hus. Jag fick kramar av finaste Vikarien J och finaste Hjärtevännen innan de båda åkte iväg igen i Hjärtevännens bil. Mamma hjälpte mig upp till henne och jag kraschade på hennes soffa. Låg med händerna runt huvudet, det kändes som att det skulle explodera närsomhelst. Förutom smärtan hade jag ett enormt tryck i huvudet. Till slut somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar så hade den värsta smärtan släppt. Drack en kopp te och gick och lade mig för natten.

På morgonen kändes det bättre. Hade fortfarande ett tryck i huvudet, men inte mycket smärta alls. Kände mig ganska ok, så jag körde hem. Skrev en status på Facebook om vad som hade hänt, och det kom kommentarer som gjorde mig riktigt orolig. Vänner bad mig att låta en doktor kolla upp mig, för det kunde vara allvarligt. Jag kollade på Vårdguidens hemsida och fann följande mening:

”Vänd dig till akutmottagning på sjukhus:

  • vid plötslig och svår huvudvärk”

Då blev jag lite orolig, för det var ju precis så det var för mig. Vid det här laget hade smärtan börjat återkomma, även om den inte var i närheten av samma styrka som dagen innan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen och beskrev vad som hade hänt. Sköterskan tyckte att jag absolut skulle åka in till akuten och kolla upp det, eftersom det inte hade släppt än. Så jag ringde mamma som följde med mig in.

Vi kom till akuten, och väl där gick det ganska snabbt med allt. Det kollades blodtryck, puls, syresättning, temp, blodprover togs och jag fick berätta vad som hänt samt gradera smärtan. ”Hur ont har du på en skala 0-10 där noll är ingenting och tio är överkörd av tåget?” Hade jag fått samma fråga kvällen innan hade jag svarat nio eller tio, men nu var det mer fem-sex.

Blodtrycket var mycket högre än normalt (tror det var 160/90, och jag brukar ha ett alldeles normalt blodtryck i vanliga fall), jag hade en vilopuls på 90. Inte bra alltså.

Blev förflyttad till ett övervakningsbås där jag kopplades upp mot en maskin som kollade puls, syresättning och blodtryck. Syresatte mig bra (96-97%), men blodtrycket var fortsatt högt och pulsen låg runt 85-95 hela tiden. Så fort jag rörde mig lite gick pulsen upp över 100.

En läkare kom och undersökte mig. Hon gjorde en massa små tester och ställde frågor. När hon var klar sa hon att det fanns en liten risk för att jag kunde ha en blödning i något blodkärl i huvudet, och att hon därför ville skicka mig på en skiktröntgen av huvudet. Om röntgen inte skulle visa något ville hon göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att vara helt säker. Jag fick två Citodon mot smärtan och dropp eftersom jag inte fått i mig någon mat.

Jag var så fruktansvärt trött att jag helst bara ville sova, så jag låg mest och slumrade. Fick åka iväg till röntgen som inte visade någonting (ingen blödning, ingen bihåleinflammation etc), så då skulle det alltså göras en lumbalpunktion. Jag fick ligga ihopkrupen i fosterställning, och läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde. Det absolut vidrigaste var när hon skulle känna på höftkammen för att hitta rätt ställe för nålen. Hon tryckte så hårt att det kändes som om benen skulle gå av. Satan vad ont det gjorde!
Sedan fick jag lokalbedövning innan själva provnålen sattes. När bedövningen börjat verka kändes resten knappt. Som tur var lyckades läkaren sätta nålen precis rätt, och hon fick ut ryggvätska på första försöket. När jag blivit omplåstrad skulle jag ligga platt på rygg i två timmar för att undvika att få huvudvärk (!) av undersökningen, vilket ca 10% av unga kvinnor får. Själva ryggvätskan såg tydligen bra ut, men skulle skickas på analys för säkerhets skull.

Jag låg så snällt där på rygg, slumrade till ganska mycket. När bedövningen släppte kändes det dock som om ryggen skulle gå av. Fy vad det gjorde ont! Var tvungen att gå upp på toaletten vid ett tillfälle, och jag var så stel och hade så ont att jag gick som vilken 95-åring som helst…

Efter två timmar kom läkaren tillbaka och berättade att allt såg bra ut. Blodproverna och ryggvätskeprovet visade inte på något allvarligt fel, det enda som var i närheten av att vara avvikande var de vita blodkropparna (som indikerar ifall det är en virusinfektion). De ska ligga under 5 och jag hade 4. Alltså fortfarande inom det normala, om än nära ”taket”. Jag hade alltså ingen hjärnblödning, med största sannolikhet heller ingen hjärnhinneinflammation. Hon kunde inte konkret säga exakt VAD det var, eftersom det finns så otroligt många anledningar till huvudvärk, men hon kunde åtminstone utesluta att det var något riktigt allvarligt.

Jag fick recept på värktabletter och blev hemskickad, med rådet att ändå vara uppmärksam. Om huvudvärken inte ger med sig eller om det blir värre så ska jag komma tillbaka. Då kan det eventuellt vara så att det finns en propp i ett speciellt blodkärl i huvudet. Inget som är jättefarligt (då hade hon inte skickat hem mig), men det behöver åtgärdas.

Mamma, jag och min 95-åriga rygg åkte hem, via apoteket där jag hämtade ut Citodon och Pronaxen. Stoppade i mig ett par tabletter när jag kom hem, och så tvärdäckade jag. Sov som en stock hela natten.

Idag känns det hyfsat. Efter två Citodon och en Pronaxen har jag knappt ont i huvudet alls, trycket kvarstår dock. Ryggen känns stel och öm, ungefär som om jag blivit manglad. Jag har blåmärken i armvecken och torkat blod på ena armen. På ryggen sitter förbandet fortfarande kvar, så där vet jag inte hur det ser ut. Ska försöka ta en dusch så kanske det känns bättre sen.

Tur att jag har mina fina vänner som oroat sig för mig, erbjudit sin hjälp och stöd, och frågat hur allt är. Det har varit full fart bland kommentarerna på Facebook! Den absolut roligaste kommentaren fick jag av Missy:

”Oh gudars vad du tar påsken galore! Man behöver inte lida you know, det är en tradition, inte förkroppsligande av Jesu smärtor.;)”

Åh fan, jag missade visst nåt där.

Hur som haver, jag lever. Och det tänkte jag fortsätta med. Ska vila hela dagen och hålla tummarna för att det känns bättre imorgon!

Ur vuxenmun.

Sitter och fikar med Zilla, och vi pratar en massa. Av någon anledning kommer vi in på hennes grannar, en thailändsk familj.

Zilla: ”Ja, de brukar ju ha ytterdörren öppen och spela thailändsk massagemusik.
Jag: ”Thailändsk massagemusik?!
Zilla: ”Ja, sån här pling-plongmusik.

Dagens ord: thailändsk massagemusik.

Lovely!

I nöden prövas vännen.

Det talesättet har jag fått uppleva i praktiken vid mer än ett tillfälle. Det är inte bara en vän som tagit avstånd när jag har haft det tufft i livet. Och då gör det extra ont. När man inte mår bra, av vilken anledning det än kan vara, så behöver man sina vänner mer än någonsin. En del vänner vet inte hur de ska hantera situationen som uppstått, och därför är det för dem lättare att backa. Jag kan förstå dem, men samtidigt gör det så fruktansvärt ont att utsättas för det svek som det faktiskt är.

Men så finns guldkornen. De som står vid ens sida i vått och torrt. De som hör av sig och frågar ”Men hur är det egentligen?” De som inte går därifrån när man gråter, utan istället erbjuder en axel att gråta ut mot. De som säger ”jag finns alltid här” och faktiskt menar det. De man kan ringa mitt i natten om man behöver. De som alltid har en öppen famn.

Jag har turen att ha några såna guldkorn runt mig. Någon som funnits där länge, någon som funnits i några år, någon som är alldeles ny. Men det de har gemensamt är att de finns där oavsett vad. De gläds med mig när jag är glad och de gråter med mig när jag är ledsen. De backar aldrig undan. Och de vet också att det är ömsesidigt.

Jag är evigt tacksam att jag får ha er i mitt liv! Ni vet vilka ni är… <3

Hur man skaffar sig nya intressen.

Fram tills för ungefär en månad sen hade jag aldrig gått på en hockeymatch i hela mitt liv. På sin höjd kunde jag kolla på tv när Tre Kronor spelade.

Men sen lärde jag känna Hjärtevännen. Hennes äldsta son spelar hockey, och en dag frågade hon om jag ville följa med på en match. Varför inte, tänkte jag och hängde på. Nu är jag fast! :)

Idag var det match igen och sonens lag vann med 5-3. Heja!

Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

Fyra år och elva månader…

…utan pappa.

Femårsdagen närmar sig.

Jag har aldrig älskat hösten, men sen pappa dog har varje höst varit extra jobbig. Sorgen finns alltid där, men när hösten kommer är det så påtagligt att hans dödsdag snart kommer igen.

På nåt sätt har jag vant mig vid, och accepterat att pappa inte finns här längre. Samtidigt kan jag inte förstå att jag har klarat mig utan honom i snart fem år. FEM ÅR?! Det var ju alldeles nyss det hände? Det var alldeles nyss jag satt där med hans hand i min och såg honom ta sitt sista andetag. Alldeles nyss som jag satt där och sjöng för honom. Alldeles nyss? Nej. Det är nästan fem år sen. Totalt obegripligt.

Obegripligt, och för jävligt.

Jag vill ha honom tillbaka.

Min älskade pappa på vårt älskade Lisö.

Vem är du?

Jag blev lite inspirerad av ett inlägg som Ting skrev, där hon undrade vilka hennes läsare är. Troligen har även jag någon stackars liten läsare, eller kanske ett par stycken. Möjligtvis är ni till o med ganska många? Så jag gör helt enkelt som Ting o frågar:

Vem är du som läser och hur hittade du hit?

Dagens gapskratt.

Satt o spelade Wordfeud med Missy, o tyckte att hon utklassade mig helt. Så jag skrev i chatten att nu fick hon faktiskt ta o sluta med det. Då fick jag en bild i ett mms:


Min första kommentar var ”Oh shit!! Där kan man snacka om utklassning!” Sen utspelade sig följande konversation:

Missy: Men öppningsordet ”prunkar”!!!
Jag: Haha, jaa? Prunkar? Som i prunkande växter. Läste du nåt annat? ;)
Missy: Ha ha! Jaa!!
Jag: Låt mig gissa, du läste p-runkar! Isf blev det ju helt plötsligt hysteriskt roligt!! Haha!
(lite senare)
Missy: Jag har dyslexi-tourettes. Läser bara snusk!!!

Tack Missy för dagens gapskratt. Jag har skrattat så tårarna sprutat! O jag har dessutom numera ett nytt ord i min vokabulär.

Dyslexi-tourettes.

Tack.

Det är fantastiskt, det här med barn o språk. Att märka hur de snappar upp ord o uttryck, men hur de sen inte riktigt vet hur de ska använda dem.

Som ordet ”tack” till exempel. På min avdelning jobbar vi med att barnen ska lära sig säga tack i olika situationer, exempelvis ”tack för maten”.

Ett av barnen har förstått att det här ordet tack, det verkar vara ett bra ord, ett ord h*n gärna vill använda. Men h*n har inte riktigt greppat NÄR o HUR man ska använda det, så det sägs tack i alla möjliga o omöjliga situationer.

Jag: ”Kan du gå o hämta dina stövlar?”
Barnet: ”Tack!”

Lovely!